Frugården igår & idag

Ett pergamentbrev daterat Älvsborg den 29 maj 1554 omtalar, att riksrådet Abraham Eriksson Leijonhufvud då bytte bort Frugården till sin svåger riksrådet Svante Sture. Detta är den äldsta handling, där Frugården och dess ägare finnas angivna.

Frugårdens ägare bodde då på en udde, mellan Dättern och Brandsfjorden vid Frugårdssund. På en karta, troligen från tiden 1630-50, har lantmätaren gjort ett försök att i perspektiv återge byggnadernas utseende och deras placering. Mitten av anläggningen upptas av en stor, nästan kvadratisk gårdsplan. Runt omkring denna ligger husen. På norra sidan synes huvudbyggnaden, ett tornprytt slott av trä i två våningar. Närmast detta på västra sidan ligger ett hus med gaveln åt gårdsplanen och ett envåningshus med högt gavelkrönt mittparti.

Hela denna anläggning med träbebyggelse är typisk för Vasatiden och början av 1600-talet och har funnits även på andra herrgårdar inom landskapet, t.ex. Stola och Mariedal. Gårdsanläggningen var en fast borg, som behärskade inloppet till Dättern och kunde där försvaras från sjösidan. Från landsidan var det icke heller lätt att inta borgen. Där låg närmast en sumpig hagmark, och tillfarten från söder kunde endast ske på en smal sandås i strandkanten.

Georg Zelow lade år 1763 grunden till den nuvarande huvudbyggnaden. Han avled emellertid redan följande år, och då byggnadsarbetet tog fyra år, blev den färdig först 1767.
Byggnaden är ett vitputsat stenhus i två våningar av den karaktär, som var bruklig under frihetstiden. Ett högt uppskjutande mittparti krönes av ett för tidevarvet typiskt gavelparti. Övervåningen med sina höga fönster är huvudvåning inrymmande hall och trenne paradrum: salongen, matsalen och biblioteket. Bottenvåningen har lägre fönster med svagt avrundade bågar. Mittpartiet har förstuga med trappa till övervåningen. I södra delen ligger det gamla köket, nu matsal, med stor öppen spis och täckt av två kryssvalv samt ytterligare ett kryssvälvt rum. övriga rum ha plana gipstak. Norra gaveln upptar tre ovan jord belägna källarrum. Kakelugnarna äro dekorerade med blommönster typiska för rokokotiden. En kakelugn har årtalet 1783.

Överjägmästare Zelows änka, friherrinnan Anna Margareta Posse af Säby, försålde egendomen 1782 till krigsrådet James Maule, vilken innehade den till 1798, då den inköptes av överstelöjtnanten Baltzar von Platen och dennes svåger översten Erik Stjernsparre.
Med von Platens tillträde som ägare av Frugården 1798 och även bosättning där, började en ny och betydelsefull tid såväl för egendomen som för honom själv. Han var en man med en enastående energi och försatte under sin tid som lantbrukare egendomen i ett mönstergillt skick; han hade ett brinnande intresse för affärer, och han gjorde värdefulla insatser i socknens verksamhet. Det var under den första tiden på Frugården, som hans planer på Göta kanal började utformas.
Baltzar Bogislaus von Platens historia är spännande. Han föddes den 29 maj 1766 på ön Rügen som då tillhörde Sverige, och där fadern var generalguvernör. Efter studier i Karlskrona blev han fänrik vid 14 års ålder. Åren 1782-85 tjänstgjorde han i handelsflottan och deltog sedan i flera örlogsexpeditioner. I 1788 års krig mot Ryssland sårades han i slaget vid Hogland och föll i rysk fångenskap, från vilken han blev frigiven först efter två år vid fredsslutet. Vid 25 års ålder befordrades han till major och överadjutant och 1795 till överstelöjtnant. Två år senare begärde han sitt avsked ur flottan, vilket beviljades 1800, då han erhöll överstes rang 34 år gammal.

Det var ingen förmögen man, den nye godsägaren. För att finansiera köpet hade han lånat pengar av fadern mot inteckning i egendomen, vilket framgår av ett brev av den 9 sept. 1798, där han skriver: "Inteckningsinstrumentet är tvivelsutan min Far tillhanda kommit. Till vidare säkerhet får jag försäkra om beständigt iakttagande av de sparsamhets- och ordningsprinciper jag hittills följt". För att nu få betalat sina skulder och få stärkt sin ekonomi sökte han efter inkomster på flera håll, bl. a. genom att importera spannmål från Pommern och sälja till Värmland, där priset då var ovanligt högt.
Ett brännvinsbränneri med pumphus och drankbinge uppfördes 1798 vid Brandsfjorden. På hösten var arbetet där påbörjat, och von Platen skrev till sin far den 19 nov.: "Bränneriet är i gång, och de största utgifterna bestridda. Man förmodar, att med årets början brännerierna komma att upphöra, vilket torde bli nödvändigt. Emellertid har jag då väl redan hunnit ett stycke, emedan jag bränner 5 tunnor om dagen". I december skriver han vidare: "Jag är nu färdig med mitt brännvin, men brist på spannmål torde i år bli orsak, att jag ej kan driva det med full styrka. Ett par hundrade tunnor säd uppköptes i vintras. Därtill kommer vår egen gröda, och något säd torde ännu kunna köpas ehuru ganska dyrt. Säden är här ganska knapp och det oaktat så dyr på alla andra orter, att man ej gärna vågar ingå på något sätt. Jag har därföre bett Hagemeister vänta något med de 1.000 riksdaler, emedan jag om möjeligt vill söka spannmål här, men i annor händelse måste jag för nästa vår ha korn från Pommern till malt, och det är så gott taga en hel last."

På en resa genom Sverige år 1804 besökte den tyske professorn i Bonn, Ernst Moritz Arndt, även Frugården och ger i sin resebeskrivning en intressant och värdefull skildring av säteriet och dess nydaning under von Platens ledning.
"Ungefär sex år har baron Platen bebott detta gods, men har under denna tid givit detsamma ett helt annat utseende. Man ser med fägnad vad en stilla, förståndig och ej för mycket stormande verksamhet kan uträtta. Denne man, som företager allt med eftertanke och drift, har här, utan att blint följa ett visst system, gjort en alldeles ny inrättning och indelning av sin jord, som i förhållande till lokalen, redan efter få år, börjat giva lön för mödan. Men allt är här så sammanfogat, att ett måste växelvis stödja det andra. Måtte dock många, som kunna uträtta detsamma, resa hit ifrån Västergötland och lära.
Förut var det sköna godset alldeles vanvårdat. Han har uppodlat stora sträckor av moras, skog och stenbunden mark, han har till och med upptagit större delen av åkern därstädes. Hans exempel bevisar, att det spekulativa cirkulationsbruket här i landet icke allenast kan äga bestånd, utan även rikligen lönar sig.

År 1902 inköptes egendomen av godsägaren Henry Waern, tillhörande den kända brukssläkten Waern i Dalsland. Agronomen C. Fr. Waern, övertog egendomen efter sin far år 1925. År 1982 övertog sonen Fredrik Waern Frugården och han driver nu gården tillsammans med sonen Carl. Driften omfattar i huvudsak spannmålsodling, skogsproduktion, försäljning av brännved och uthyrning av hus och försäljning av tomter.

Källa: Vänersnäs förr och nu, av Erik L. Johansson, omarbetad och kompletterad av Emma Lind och Håkan Lind år 2005